Jag träffar honom på ett kafé i Malmö*, han beställer varsin arabisk kaffe åt oss och när jag rotar efter plånboken tittar han på mig som om jag nyss mördat hans mormor.
"I min kultur är det värden som bjuder, och jag tycker jag bott här tillräckligt länge nu för att vara värd"
Jag tackar och vi sätter oss ner. Intensiteten i närvaron ökar - som en ovan ute-fikar-fikare gör det inte saken bättre att man sitter mellan fyra ögon med en främling, speciellt inte när man är en sådan som hellre chattar än tungflaxar.
"Så, när kom du hit?"
"Jag kom hit för sex år sedan, men mitt hjärta är fortfarande kvar där jag växte upp"
En del kanske hade önskat att han kunde hålla sig till sitt hjärta istället för att för att ta sig hit, vi har tillräckligt med bostadsbrist som det är här tycker de.
"Varför valde du att flytta ifrån hjärtat då?"
"Tja, vissa följer hjärtat, men enligt mig är det organet rätt efterblivet så jag använder hellre huvudet"
Han tar av sig sin lilla mössa, som om han precis påmint sig själv om att han hade den på sitt huvud.
"Sorry, glömmer bort vissa traditioner ibland"
"Och varför sade ditt huvud åt dig att flytta då?"
"Det är minst sagt oroligt där hemma, jag vill inte gå in på för djupa detaljer. Min uppväxt har varit svår. Det var en sista utväg, det var inte som om jag ville flytta ifrån familjen men ibland är man tvungen"
I min kultur är det värden som bjuder, och jag tycker jag bott här tillräckligt länge för att vara värd.
Kaffet serveras i en liten kopp och med ett glas vatten. Jag vill inte påstå mig vara en erfaren kaffevetare, på jobbet dricker jag det mest som en grej, tre gånger om dagen, och då är det hälften kaffe / hälften mjölk och sedan "Va? Görs det fortfarande sockerbitar? Vem använder sockerbitar idag?" som min chef utbrast när han såg att jag hade i en. Vatten är jag däremot väldigt erfaren med, så jag inleder med en klunk.
"Drick inte upp allt vatten nu bara, arabiskt kaffe kan vara rätt starkt"
Jag känner genast att jag hade velat ha något sött till detta, men det vore för awkward att beställa en kaka för då kommer säkert han insistera på att betala även den - eller så blir det en sådan konstig stämning när jag beställer den, så att han tror att jag tror att han ska betala men det har han inte alls tänkt göra och det var faktiskt inte alls så jag trodde, så betalar han för att han tror att jag förväntar mig det och för att undvika att det blir konstig stämning.
Så jag väljer att låta bli.
För att inte förolämpa honom på något sätt så vågar jag inte heller hälla i socker i kaffet som ju han beställt.
"Så du har din familj kvar där?"
"Ja, alltså min mor och far. Jag har ingen fru och barn, tack gode gud. De vägrar flytta. Jag tror ändå inte de hade klarat förändringen"
Jag sippar på kaffet och vågar påbörja en rejäl klunk (i design-kaffe-mått mätt).
"Jag skickar pengar till dem varje månad, men jag har så lite så det är knappt jag kan försörja både dem och mig"
Jag sätter nästan kaffet i halsen, här sitter jag och dricker upp hans mors potentiella middag. Kanske två middagar, sådant här specialkaffe kostar... Fy fan om jag hade nämnt det där om kakan.
"Vad livnär de sig på?"
"Innan allt gick åt helvete ägde de en affär"
"Pratar du med dem ofta?"
"Ja, relativt"
"Relativt?"
"Ja, hur ofta pratar du själv med dina föräldrar? Jag vågar nästan gissa att det kan gå några dagar mellan gångerna ibland. Jag försöker prata med mina varannan kväll"
Point taken.
"Du har anpassat dig väldigt bra till språket, jag kan tänka mig att det inte varit helt lätt"
"Nej, haha. Det var det inte, man har väl hört det på TV några gånger men det var en utmaning"
"Vilket har varit det svåraste?"
"Svårigheten att skaffa kompisar i Sverige gör det inte lättare att lära sig språket. Svenskarna håller sig helst för sig själva eller med kretsar som inte släpper in utomstående. Så man har ingen att snacka med eller lyssna på, förutom lokalsändningarna på teven"
"Vad gör du nuförtiden då om dagarna?"
"Jag vet det är fult att säga men jag får socialbidrag. Det är så svårt att få jobb"
"Går det verkligen ihop? Med föräldrarna?"
"Usch, det känns hemskt att säga men ibland tjänar jag en liten slant på lite tveksamma sätt"
Neej, blir fördomarna sanna nu?
"Ja alltså inget kriminellt. Eller ja, eftersom det är under bordet så att säga, så är det kanske det. Men jag hoppar ibland in och hjälper till i en tatuerings-studio"
Fördomar är farliga. Många hade direkt kallat honom för en blodigel nu, en parasit. Men en vis man sade en gång till mig att svarta pengar är "oljan mellan kuggarna i systemet" så jag ignorerar det. Och det är rätt svårt att bryta sig in på arbetsmarknaden...
"Så du har lite vänner iaf?"
Svårigheten att skaffa kompisar i Sverige gör det inte lättare att lära sig språket. Svenskarna håller sig helst för sig själva eller med kretsar som inte släpper in utomstående.
"Japp, jag är rätt social av mig och när jag inte jobbar så hänger jag ibland i t.ex. skivbutiker, där träffar man likasinnade när man frågar om saker mellan vinylerna"
Fördomar är farliga, och jag känner själv hur de bubblar upp i mig utan att jag vill.
Han torkar bort lite kaffe som råkat rinna ner i det långa, mörka skägget innan det når scarfen. Jag låtsas om att jag inte sett att han spillt genom att helt omotiverat titta rakt in i väggen till vänster om oss i flera sekunder, och klämmer lite på min nacke som om jag stretchar eller har ont, pick one. Jag tror han förstår.
Kaffet börjar ta slut, jag känner att jag inte varit en bra fikare eller ställt alla frågor jag borde ha gjort för att öka förståelsen. Jag undrar hur man ska nå ner djupare i honom, jag vågar inte pressa om hans bakgrund eftersom han inte ville gå så djupt in på det. Han börjar hälla i sig de sista dropparna och jag känner att jag måste få fram något, inte vara så svensk och blyg. Tänk osvenskt.
"Och vädret då?"
"Det har varit den lättare biten, men det är lite råare kyla här än vad jag trodde. Även fast det inte står så många minus så känns det kallare när det är blåsigt och rått"
Baristan kommer fram,
"Äaaer de brauu sau? Ni vell inte hau en kauuuga pau dei?"
Min bordskamrat ser lite frågande ut och jag säger "Nej tack" även fast jag menar "Ja tack". Baristan ser lite konfunderad ut över min blick, jag känner mig lite som en som kidnappats och tvingas säga en sak fast desperat försöker övertyga min räddare i nöden att något är fel genom att titta intensivt. När vi är ensamma igen tar min kamrat på sig mössan och säger, på ett sätt som visar att han menar det som en "viskning som av MISSTAG är för hög", så att kringliggande bord antagligen hör det:
"Fast ibland vore det rätt skönt om man talade lite tydligare här nere i Skåne... ffs"
Han säger "Vi ses", tar sin longboard under armen och går ut.
Jag känner hur fördomarna skriker inom mig, "jävla stockholms-80-talist-hipster-fitta, åk hem till södermalm igen".
Men jag försöker vara förstående.
*Det gör jag inte alls, träffar någon alltså, för hela den här intervjun är 100% 95% lögn och förbannad dikt (chefens kommentar om sockerbiten stämmer).